30/8 - giorno due

Vaknar upp för första gången i Italien, inte helt fel. Hotellrummet var som sagt inte av högsta standard och frukosten följde samma exempel, tyvärr. Men vi ska absolut inte klaga! Vid 10.30 avgick hotellets minibuss mot stationen och strax därefter satt vi på en buss, på väg till Siena. Förutom den lilla detaljen att temperaturen låg någonstans runt kokpunkten, trots full AC, var det en trevlig busstur genom det toscanska landskapet.

Drygt en och en halv timme efter påstigning, blev vi avsläppta på ett torg i Siena. Jaa-ha.. Var är vi nu? Fram med kartan, ”jag tror att vi ska ditåt..”. Baggeboy fixar! Efter viss meningsskiljaktighet mellan oss och kartan, om huruvida en gränd kan betecknas som stor huvudgata eller inte, lyckades vi i alla fall ta oss fram till Via Valerozzi 34, vårt hem för de kommande månaderna.

Det första vi möts av är ett ”CIAO!” någonstans från ovan. Halvvägs ut genom ett fönster, ett par våningar upp hänger vår landlady, Signora Colombini. Så fort hon har lyckats ta sig ner överöses vi av en blandning mellan italienska, engelska och något slags internationellt teckenspråk, allt utfört med stor entusiasm. Vi har just mött världens gulligaste människa. Nu var det dags att spana in lägenheten. Vi kommer in i en hall, till höger ligger två enkeltrum, varav det ena var ockuperat för tillfället, och ett badrum med tvättmaskin. Till vänster ligger det lilla köket med köksbord, gasspis, kyl och frys, allt man behöver med andra ord. Detta följs av en smal korridor med ett enkelrum på ena sidan, innan man kommer fram till vårt rum. Vi kunde knappt tro våra ögon. Rummet ser ut som vilket hotellrum som helst, en dubbelsäng, en garderob storlek större, två skrivbord och det bästa av allt, eget badrum och en balkong! Okej, balkongen är inte större än två kvadratmeter, men den har i alla fall egen tvättlina… Utsikten är otrolig även den, trots att man får vända huvudet precis rakt upp för att ens se en gnutta av himlen. Vår balkong är omgiven av gamla tegel- och stenhus, typiska för medeltidsstaden Siena. Hus med minibalkonger såsom vår och andra med stora terrasser, alla fulla av växter och färska kryddor. Det kunde varit värre…

Efter ytterligare samtal med vår värdinna, gick vi ut för att utforska staden lite närmre. Sammanfattning: varken foton eller vykort kan förmedla denna atmosfär med rätta, den måste upplevas. Vi hittade en mataffär, Conad, mitt inne i centrum bara ett kvarter från oss, så efter lite snabbshoppning där blev det hem för mat och sömn. Det är två mycket trötta resenärer som nu ska sova. Imorgon måste vi ju vara pigga och alerta, då är det dags för första skoldagen. TJOHO!

Hörs då! Ciao.

29/8 - giorno uno

Vi ska alltså till Italien. Från den 29e augusti till och med mitten av december. Jobbet? Att plugga italienska tre timmar om dagen och äta en massa god mat. Någonstans här vaknar jag i drömmen och inser att det är verklighet. Om åtta timmar går flyget till Pisa.

Resväskan vägdes in på något hekto ifrån de maximalt tillåtna 15 kilona, men som tur var så kunde handbagaget överpackas med det som inte fick plats i det rullande bagaget då Ryan Airs förbud och regler mest togs som riktlinjer. Väl inne i på Sveriges kanske tråkigaste flygplats i närheten av Nyköping (som förövrigt har ett Åhléns, och en krog, faktiskt) fick vi tag på några sittplatser i närheten av gaten och inväntade tålmodigt avgången.
Efter att flera gånger råkat ut för barn i det hemskaste av ålderspann (6 - 36 månader) hade vi en plan för valet av sittplatser. Välj ut de som är för gamla att ha barn som över huvud taget kan vara i närheten av skrikande ålder, och sätt dig i raderna mellan dem. Planen hade emellertid en gigantisk läcka. Kom ihåg: Gamla människor kan ha barnbarn.

(Tätande hörlurar och musik dämpar inte allt.)

Två timmar och trettio minuter senare möttes vi av en fuktig och varm skymning i de södra delarna av Pisa. Vi lämnade den smått underdimensionerade flygplatsen för ett ännu varmare tåg som tog oss den förvånande korta sträckan till centralstationen, bara 150 meter från vårt hotell. Hotellet var kanske tre stjärnor när det byggdes, men förlorade nog den ena efter trettioåriga kriget. Ni får nog höra mer om det, ”men vi ska absolut inte klaga!”.

Två välbehövliga duschar senare gick vi ut för att se oss omkring och ÄTA för första gången på åtta timmar. Vi hittade en mindre restaurang i närheten som bjöd på gudomlig pizza och laxpasta. Vi gick en liten promenad i närområdet och somnade sedan nästan stående. På, inte i, den stenhårda sängen.