Efter en lång frukost tog vi oss ut på en löprunda tillika upptäcktsfärd i södra delarna av Siena. Något pinsamt att vi på 8 dagar inte sett Duomen än, detta skulle åtgärdas och några restauranger skulle spanas in under vägen. Duomen var helt okej stor och storslagen i en blandning av modernt och plottrigt. Vi lär se den några gånger till under de kommande månaderna, tänkte vi och sprang vidare.
Signora Colombini hade gett oss ett litet uppdrag att ta hand om de nya inneboendena som skulle dyka upp på kvällen. Happ, kan inte vara speciellt svårt. Och nej det var det inte heller. En smått överdrivet social tyska på 26 år anlände först och drog genast in oss i konversation medan vi fortfarande formulerade artighetsfraser på italienska, innan vi gav oss och fortsatte att friska upp vårt vardagstal på engelska. En timme senare kom en holländare vid femtiotvå och namn Frank. En mycket sympatisk människa! Jobbar på något sorts kommunkontor i en stad som jag varken kan uttala eller stava, mellan Amsterdam och havet. Efter ytterligare en timme kom Ruth, av mycket svårbestämd ålder. (Gissningar på allt från 30-50) En trevlig dam som vi absolut inte kommer att kunna störa oss på.
På kvällen efter att ha spelat ett bäverkortspel med tyskan gick vi tre ut och kikade på Campon och satte oss på en uteservering en liten bit därifrån och pratade om vad vi egentligen visste om Tyskland, vilka fördomar man har och ombytt. Tydligen är Astrid Lindgren väldigt stor i tyskland, och alla idylliska världar som avbildas i hennes sagor blir tydligen en idoliserad verklighet hos tyska barn – och är tydligen en av anledningarna till att det strömmar så många tyskar till Sverige sommartid. För att hitta ett ställe som är så likt Bullerbyn som möjligt, det eller Pettsons stuga.
Skola imorgon, en ny vecka av lärande och fruktansvärt mycket nytt att ta in, men vi ser fram emot det.
Ciao.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar