giorno ventiquattro

Efter två veckors studier av vår Holländska dam i klassen börjar vi förstå att vi tappade tålamodet redan första veckan. Måndagen för tre veckor sedan när hon, Pauline, först gick in genom dörren trodde vi att hon var betydligt duktigare än vi var – men icke. Visst, man får ha förståelse för att det kan vara svårare att lära efter en viss ålder. Men om man inte försöker kommer man inte att lära sig något, hur ung man än må vara! När vi går igenom läxor, och vi en efter en läser upp svaren, i tur och ordning, så frågar hon vad man sa efter varje gång något sägs. Och efter någon har fått nån grammatisk regel förklarad ordentligt, så har hon inte förstått något vid ett enda tillfälle. Det kanske märks att jag är lite irriterad? Lite irriterad är även vår nya lärare – Roberta. En italienska runt 30 som har ersatt Franco i och med att vi har gått upp en nivå i svårighetsgrad. Först var vi lite förvånade, och skeptiska bara för att hon var ny, men det är ett helt annat tempo på lektionerna nu och vi är inte alls missnöjda. Vi kommer nog att hinna lära oss mer med Roberta än med Franco, eftersom lektionerna är upplagda på ett sätt att alla hinner göra mer och slippa vänta på Pauline. Oj, förlåt, jag menar de som är lite långsammare, såklart.

På kvällen ville två av våra nya inneboende laga mat med oss. Det blev en tomatsåsgryta med scampi och massor av rotsaker. Det blev gott trots det höga antalet kockar, och vi fick höra massor av skrönor från både Sydafrika och Norge. Vi kommer nog att överleva deras sällskap, även om det kan vara något intensivt då och då..

Ciao