giorno qualche

Nu har jag iderligen fått höra att det är min tur att skriva ett inlägg här, och jag medger att så är fallet. För att klara mig igenom korselden ska jag fullfölja uppdraget.

I fredags var vi på en festrunda med vad som förmodligen kommer att utgöra det nya festgänget här. En dansk medicinstudent, en svenska, två engelskor, en sloven och Squadra A från Kalmar. Vi träffades i lägeheten där svenskan och engelskan bor. Och från och med nu är vi lite mer avundsjuka än vi står ut med. Det är en oerhört fin lägenhet med salong, kök som kan inhysa 13-15 middagsgäster två helkaklade badrum och städhjälp. Dom betalar inte mer än vi, så vi kan bara sammanfatta med att vi dragit lite av en nitlott.. (Nu har vi faktiskt trivts bra där vi bor, men ändå...)

Jag gick hem och la mig vid halv fyratiden, men den andra hälften kom inte hem från efterfesten förrän vid halv sju. Det blev en lugn lördag. Vi studerade hämtpizzakultur och tittade på en halv säsong av Entourage.

Idag var vi på en hästtur i Toscana. Celie hoppade på förslaget direkt i ett försök att stilla hästabstinensen och jag tänkte först följa med som fotograf. Vi var sex stycken sammanlagt som blev upphämtade vid stadsmuren. Vi fick förstaplatsbiljetter till den följande uppvisningen i motorsport och ungefär när hastighetsmätaren nådde 140 på sjuttiosträckan hittade vi säkerhetsbältena.

Rätt som det var var vi framme vid stallet i närheten av Moteriggioni. Efter att jag hade sett världens lugnaste hästar bestämde jag mig för att följa med på ritten som varade i ungefär en timme. I efterhand kan jag säga att det bästa sättet att se Toscana är från hästryggen. Underbart lagom tempo och man slipper prata med amerikanare och annat löst folk. Utsikten var som vanligt vykortslik och timmen gick ovanligt fort. Inte väldigt upphetsande kanske, men Celie fick i alla fall sitta på en häst och klappa lite...

Nu ska vi fortsätta att titta på Entourage, ciao!