giorno novantuno

En vanlig dag i skolan, med lite extra trötthet adderat. Det är något som vi har börjat se som en vana nu, efter den här hektiska veckan. Även denna kväll hade planer som väntade.

Jaka, den helgalna slovenen som jag berättade om tidigare, har sin sista vecka här och av den anledningen bjöd han oss alla på middag. Som tur var hade han lite hjälp av sin syster och kusin, som kommit för att hämta hem honom. En middag för tio personer är inte att leka med, men det fixade de utmärkt! Vi bjöds på Insalata Caprese till förrätt, följt av Porcinipasta och ungsstekt kyckling. Till detta dracks Chianti Classico. En riktig festmåltid med andra ord, som var mycket uppskattad.

Natashia & Mark

Arnold & Jaka

En spännande version av Hanna

Tillställningen i Jakas lägenhet fortsatte till midnatt eller strax efter och då promenerade vi hemåt. Vissa av de andra fortsatte däremot ut i natten och gjorde Siena osäkert.

Anar att ännu en dag av trötthet nalkas imorgon... Buonanotte!

giorno novanta

Mitten av veckan är redan kommen och som vanligt har tiden flugit iväg. Viss trötthet anades efter gårdagen. Okej, jag erkänner att det var en klar underdrift, men kul var det! Även denna eftermiddag/kväll blev schemalagd och börjades med en promenad till Coop med tillhörande storhandling. Efter att ha fått klämma in våra varor på vår kylskåpshylla med ett skohorn, blev det lite hemmaslapp innan det var dags att göra sig i ordning igen. Middagen tillbringades på Il Pomedorino, en restaurang med stans absolut bästa pizza, tillsammans med vår lägenhetskamrat Julia. Eftersom vi är så fantasifulla beställde vi samma sorts pizza, en Camporeggio som innehåller tomat, mozzarella, prosciutto crudo, ruccola och parmesan. Underbart!

Kvällen bar vidare mot The Tea Room som är ett mysigt ställe precis i närheten av Campon. De serverar mängder av olika sorters te, kakor, tårtor och även drinkar, samt är specialiserade på whiskey. För oss blev det endast CocaCola och en tårtbit. Även resten av vårt lilla gäng var där och tillsammans satt vi och lyssnade på livemusik framför en brasa. Trots den mysiga tillvaron blev det en relativt tidig hemgång, någon gång runt midnatt.

A domani, ciao.

giorno ottantanove

Ännu en gång har vi varit dåliga med uppdatering, men det är faktiskt av en positiv orsak. Om det nu är något försvar... Vi har haft fullt upp, som ni snart kommer förstå!

För att inleda denna historia måste jag berätta om vårt nya lilla gäng. Som Oscar skrev om, var vi förra fredagen ute med ett gäng från skolan. Riktigt trevliga typer som vi nu umgås en hel del med, vilket är härligt med tanke på att vi inte haft några riktigt roliga kompisar här tidigare (förutom engelsmannen Will, som tyvärr stannade här alldeles för kort stund). Vårt lilla gäng som vi spenderat större delen av veckan med består av:
Hanna, 21 år från Jönköping.
Mark, medicinstuderande dansk, från Köpenhamn.
Jaka, helgalen sloven, från Ljubljana.
Arnold, Nyzeeländare med världens roligaste skratt.
Vikki, engelska i 35-årsåldern.
Natashia, engelska i 30-årsåldern.

Tillbaka till tisdagens program, en veckodag som slutade med utgång och fest. Tanken var från början att träffas hemma hos Hanna och snacka lite, senare kanske gå ut för en öl. Det blev det inte frågan om, istället blev det en helkväll som började i Hannas lägenhet, gick vidare till CheapPub (har antagligen ett riktigt namn, men är allmänt känd under detta smeknamn, då man får 66cl öl för €2 alternativt en drink för €3), och avslutades på Café del Corso. En galen kväll där vi bland annat skapade ett improviserat dansgolv på världens minsta yta och till och med fick bartendern att shaka loss.

Ett exempel på att Siena är den tryggaste stad vi någonsin stött på kan även ges efter denna kväll. Mark, vår vän dansken, bor en bra bit utanför centrum och går ofta inte hem mellan skola och festkväll. Han hade därför med sig sin väska, innehållande i stort sett allt han äger och har, inklusive laptop. Denna väska lyckades glömmas ute på gatan, utanför CheapPub, som kan tilläggas inte är den fräschaste lokalen i stan. Dagen efter, efter mycket vånda, kom Mark tillbaka för att se om det möjligen fanns något spår av den. Inne i baren fanns en ryggsäck innehållande skolböcker, diverse annat, samt en laptop. Allting helt och orört! Ett mirakel som man inte skulle kunna drömma om i Sverige, eller något annat land som jag känner till för den delen...

Återkommer strax med följande dagar!

Vem är du?

En liten, liten förfrågan angående något som vi länge funderat över. Det är en gåta som vi inte kunnat lösa sedan de första dagarna, då vi startade denna blogg. Man kan till och med sträcka sig så långt som till att kalla det ett mysterium. Nu vädjar vi till er, våra kära läsare, besvara oss denna fråga:

Vem fan bor i Karlstad?

Sedan de första veckorna vi kom hit och började skriva blogg har någon/några från staden Karlstad i vårt kära avlånga land varit inne och läst. Från datumet den 12 oktober, då vi började räkna besökare, har vi haft 456 besök av 96 helt unika besökare. 391 av dessa har varit från Sverige, inte särskilt förvånande... Det som är förvånande är att hela 128 st är från Karlstad. En stad där varken jag, Oscar eller våra familjer kan påminna oss att vi känner någon. Snälla hjälp oss!

giorno qualche

Nu har jag iderligen fått höra att det är min tur att skriva ett inlägg här, och jag medger att så är fallet. För att klara mig igenom korselden ska jag fullfölja uppdraget.

I fredags var vi på en festrunda med vad som förmodligen kommer att utgöra det nya festgänget här. En dansk medicinstudent, en svenska, två engelskor, en sloven och Squadra A från Kalmar. Vi träffades i lägeheten där svenskan och engelskan bor. Och från och med nu är vi lite mer avundsjuka än vi står ut med. Det är en oerhört fin lägenhet med salong, kök som kan inhysa 13-15 middagsgäster två helkaklade badrum och städhjälp. Dom betalar inte mer än vi, så vi kan bara sammanfatta med att vi dragit lite av en nitlott.. (Nu har vi faktiskt trivts bra där vi bor, men ändå...)

Jag gick hem och la mig vid halv fyratiden, men den andra hälften kom inte hem från efterfesten förrän vid halv sju. Det blev en lugn lördag. Vi studerade hämtpizzakultur och tittade på en halv säsong av Entourage.

Idag var vi på en hästtur i Toscana. Celie hoppade på förslaget direkt i ett försök att stilla hästabstinensen och jag tänkte först följa med som fotograf. Vi var sex stycken sammanlagt som blev upphämtade vid stadsmuren. Vi fick förstaplatsbiljetter till den följande uppvisningen i motorsport och ungefär när hastighetsmätaren nådde 140 på sjuttiosträckan hittade vi säkerhetsbältena.

Rätt som det var var vi framme vid stallet i närheten av Moteriggioni. Efter att jag hade sett världens lugnaste hästar bestämde jag mig för att följa med på ritten som varade i ungefär en timme. I efterhand kan jag säga att det bästa sättet att se Toscana är från hästryggen. Underbart lagom tempo och man slipper prata med amerikanare och annat löst folk. Utsikten var som vanligt vykortslik och timmen gick ovanligt fort. Inte väldigt upphetsande kanske, men Celie fick i alla fall sitta på en häst och klappa lite...

Nu ska vi fortsätta att titta på Entourage, ciao!

giorno settantasette

Här kommer en kort sammanfattning av sjukdomsgången de senaste veckorna. Det hela började med att herrn i huset kände sig lite krasslig, fick en rejäl förkylning och blev allmänt gnällig. Detta var någongång under helgen, månadsskiftet till november. Under måndagen började även jag känna mig lite klen, men mest genom huvudvärk och allmän trötthet. Vi stannade hemma från skolan alla dagar utom onsdag, då vi tillfälligtvis kände oss lite piggare.

Under nästkommande helg började vissa av oss känna sig lite mindre förkyld och snudd på frisk. Jag hade däremot gått åt motsatt håll och tagit över förkylningen, samt lite högre feber. Oscar gick till skolan under hela veckan, förutom tisdagen, medan jag låg hemma och tyckte synd om mig själv. Under onsdagen började även jag känna mig något bättre och detta var även den första feberfria dagen av tio, trots att det kom tillbaka lite på kvällen. I nuläget är vi båda pigga och glada igensen, även om man fortfarande känner av att krafterna har sinat lite under tiden. Räknar med att gå till skolan imorgon, fredag. Skönt att komma igång igen!

Ciao!

giorno settanta (2)

Det bidde ingen pizza, det bidde ravioli istället...

Efter sökande på internet, vandringar på Sienas gator och djupa funderingar från oss båda, har vi nu kommit fram till att det finns inga sjukdomsvänliga pizzerior i Italien. De har inte take away (eller porta via, som det heter här) mer än för enskilda pizzaslicar. Det var alternativ ett, och det finns i stort sett i varje gatuhörn... Alternativ två är att gå in på en pizzeria tillika resturang, sätta sig ner, få in en meny, beställa, osv. Vi var inte sugna på något av det. Vad vi ville ha (lite svårt att säga det här...) var den svenska modellen. En minirestaurang, där ingen egentligen sätter sig och äter, där man kan gå in och beställa sin pizza över disken, betala och ta den med sig. Excisterar ej.

Vad vi trodde skulle bli en enkel, snabb middag blev istället ännu en promenad till il supermercato och köp av färsk ravioli med ricotta och spenat. Dessa serverades med mozzarella och tärnade tomater, samt lite parmesan och nymalen svarpeppar. Ost i överflöd, men det börjar bli ett återkommande koncept, som vi inte planerar ändra på. Det blev inte som vi tänkt oss, men inte fy skam ändå. Nu blir det bokläsning och lite sömn.

Buona notte!