I kväll gick vi ut för att leta upp något mysigt ställe att äta på. Jag hade som vanligt svårt att bestämma mig för vad som såg bäst ut (Celie nämner nåt om hopplös ungefär här) men vi hittade (Celie säger något om äntligen, suck, här) ett trevligt ställe på ett torg bara en minut ifrån Piazza del Campo och fem minuter hemifrån. Inte för att vi bara äter här, men vi båda tycker om mat och om möjligt ännu mer att tycka till om saker och ting – så här kommer en liten recension av gårdagens sena middag:
Renzo, Piazza Independenza.
Maten: Pizza con prosciutto crudo, mozzarella e pomodori, min kalvscallopine med rostad potatis och lite insalate carprese till antipasti. Pizzan var så bra man kan förvänta sig och överraskade kanske till och med lite (!). Scallopinen var precis lagom smaksatt men smaken matchades inte riktigt av uppläggningen. Inte heller förrätten såg ut att vara tillagad med överdrivet mycket kärlek. Maten var god, men räcker endast till en trea på den femgradiga skalan, där vi är ganska hårda och två motsvarar ”med tvekan godkänt”. (3/5)
Miljön: Hur bra miljön än är, kan plastbord aldrig berättiga till ett betyg högre än tre på skalan. Mysigt om man är två, men annars inte något speciellt utan lämpar sig för enklare italienska middagar. (2/5)
Service: Vi höll på att bli utstädade innan vi ville gå vid stängning, maten kom snabbt men inte med ett leende. Tur att vi inte efterfrågade extrem trevlighet igår. (3/5)
Menyn: Bjöd på ett brett urval av klassiska italienska rätter både från charken och också grillen. Skriven på Italienska, franska och engelska – men på ett diskret sätt. (3/5)
Läget: Piazza Indepenza ligger perfekt lite utanför de största promenadgatorna men ändå väldigt nära Campon. Den sporadiska trafiken drar ner betyget från en stark fyra till en slät fyra. (4/5)
Totalt: 3/5. Vi kommer nog att återvända för enklare middagar med god mat och utan pretentioner.
På vägen hem stannade vi till vid en gelateria – vi hade inte ätit nån glass förrän nu, faktiskt! – och gick sen och satte oss på Campon och tittade på människor. Fredagkväll, mycket folk som satt i stora sällskap med lite vin och mat och samtalade och ett stort sorl låg över hela sluttningen. Något som vi kom fram till aldrig skulle kunna inträffa i Sverige, och varför vi älskar Siena och Italien. Musik hördes från vårt håll och vi gick ditåt för att se vad det kunde vara. Mitt på ett torg står kanske femtio – sextio bord uppställda med mat och massor av människor av alla åldrar. Ett DJ-bås längst fram på torget där det står lite folk och skriker/sjunger i en mikrofon till tillhörande hög populärmusik. I Sverige hade folk snällt suttit kvar på sina platser – om en sådan tillställning ens hade ägt rum – men inte här. Folk stod på sina stolar, på borden, på torget och på gatorna och dansade och hade hur kul som helst! Vi förstod senare att festen var någon sorts efterdyning av Palion, och att det var ett av stadens områden som hade fest. Några detaljer är vi inte säkra på, men klart var att det var en mycket livad tillställning för alla åldrar. Vi stod kvar och kikade ett tag och förundrades över den italienska folkligheten och hur detta aldrig skulle kunna hända i Sverige.
’Sera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar