giorno novantuno

En vanlig dag i skolan, med lite extra trötthet adderat. Det är något som vi har börjat se som en vana nu, efter den här hektiska veckan. Även denna kväll hade planer som väntade.

Jaka, den helgalna slovenen som jag berättade om tidigare, har sin sista vecka här och av den anledningen bjöd han oss alla på middag. Som tur var hade han lite hjälp av sin syster och kusin, som kommit för att hämta hem honom. En middag för tio personer är inte att leka med, men det fixade de utmärkt! Vi bjöds på Insalata Caprese till förrätt, följt av Porcinipasta och ungsstekt kyckling. Till detta dracks Chianti Classico. En riktig festmåltid med andra ord, som var mycket uppskattad.

Natashia & Mark

Arnold & Jaka

En spännande version av Hanna

Tillställningen i Jakas lägenhet fortsatte till midnatt eller strax efter och då promenerade vi hemåt. Vissa av de andra fortsatte däremot ut i natten och gjorde Siena osäkert.

Anar att ännu en dag av trötthet nalkas imorgon... Buonanotte!

giorno novanta

Mitten av veckan är redan kommen och som vanligt har tiden flugit iväg. Viss trötthet anades efter gårdagen. Okej, jag erkänner att det var en klar underdrift, men kul var det! Även denna eftermiddag/kväll blev schemalagd och börjades med en promenad till Coop med tillhörande storhandling. Efter att ha fått klämma in våra varor på vår kylskåpshylla med ett skohorn, blev det lite hemmaslapp innan det var dags att göra sig i ordning igen. Middagen tillbringades på Il Pomedorino, en restaurang med stans absolut bästa pizza, tillsammans med vår lägenhetskamrat Julia. Eftersom vi är så fantasifulla beställde vi samma sorts pizza, en Camporeggio som innehåller tomat, mozzarella, prosciutto crudo, ruccola och parmesan. Underbart!

Kvällen bar vidare mot The Tea Room som är ett mysigt ställe precis i närheten av Campon. De serverar mängder av olika sorters te, kakor, tårtor och även drinkar, samt är specialiserade på whiskey. För oss blev det endast CocaCola och en tårtbit. Även resten av vårt lilla gäng var där och tillsammans satt vi och lyssnade på livemusik framför en brasa. Trots den mysiga tillvaron blev det en relativt tidig hemgång, någon gång runt midnatt.

A domani, ciao.

giorno ottantanove

Ännu en gång har vi varit dåliga med uppdatering, men det är faktiskt av en positiv orsak. Om det nu är något försvar... Vi har haft fullt upp, som ni snart kommer förstå!

För att inleda denna historia måste jag berätta om vårt nya lilla gäng. Som Oscar skrev om, var vi förra fredagen ute med ett gäng från skolan. Riktigt trevliga typer som vi nu umgås en hel del med, vilket är härligt med tanke på att vi inte haft några riktigt roliga kompisar här tidigare (förutom engelsmannen Will, som tyvärr stannade här alldeles för kort stund). Vårt lilla gäng som vi spenderat större delen av veckan med består av:
Hanna, 21 år från Jönköping.
Mark, medicinstuderande dansk, från Köpenhamn.
Jaka, helgalen sloven, från Ljubljana.
Arnold, Nyzeeländare med världens roligaste skratt.
Vikki, engelska i 35-årsåldern.
Natashia, engelska i 30-årsåldern.

Tillbaka till tisdagens program, en veckodag som slutade med utgång och fest. Tanken var från början att träffas hemma hos Hanna och snacka lite, senare kanske gå ut för en öl. Det blev det inte frågan om, istället blev det en helkväll som började i Hannas lägenhet, gick vidare till CheapPub (har antagligen ett riktigt namn, men är allmänt känd under detta smeknamn, då man får 66cl öl för €2 alternativt en drink för €3), och avslutades på Café del Corso. En galen kväll där vi bland annat skapade ett improviserat dansgolv på världens minsta yta och till och med fick bartendern att shaka loss.

Ett exempel på att Siena är den tryggaste stad vi någonsin stött på kan även ges efter denna kväll. Mark, vår vän dansken, bor en bra bit utanför centrum och går ofta inte hem mellan skola och festkväll. Han hade därför med sig sin väska, innehållande i stort sett allt han äger och har, inklusive laptop. Denna väska lyckades glömmas ute på gatan, utanför CheapPub, som kan tilläggas inte är den fräschaste lokalen i stan. Dagen efter, efter mycket vånda, kom Mark tillbaka för att se om det möjligen fanns något spår av den. Inne i baren fanns en ryggsäck innehållande skolböcker, diverse annat, samt en laptop. Allting helt och orört! Ett mirakel som man inte skulle kunna drömma om i Sverige, eller något annat land som jag känner till för den delen...

Återkommer strax med följande dagar!

Vem är du?

En liten, liten förfrågan angående något som vi länge funderat över. Det är en gåta som vi inte kunnat lösa sedan de första dagarna, då vi startade denna blogg. Man kan till och med sträcka sig så långt som till att kalla det ett mysterium. Nu vädjar vi till er, våra kära läsare, besvara oss denna fråga:

Vem fan bor i Karlstad?

Sedan de första veckorna vi kom hit och började skriva blogg har någon/några från staden Karlstad i vårt kära avlånga land varit inne och läst. Från datumet den 12 oktober, då vi började räkna besökare, har vi haft 456 besök av 96 helt unika besökare. 391 av dessa har varit från Sverige, inte särskilt förvånande... Det som är förvånande är att hela 128 st är från Karlstad. En stad där varken jag, Oscar eller våra familjer kan påminna oss att vi känner någon. Snälla hjälp oss!

giorno qualche

Nu har jag iderligen fått höra att det är min tur att skriva ett inlägg här, och jag medger att så är fallet. För att klara mig igenom korselden ska jag fullfölja uppdraget.

I fredags var vi på en festrunda med vad som förmodligen kommer att utgöra det nya festgänget här. En dansk medicinstudent, en svenska, två engelskor, en sloven och Squadra A från Kalmar. Vi träffades i lägeheten där svenskan och engelskan bor. Och från och med nu är vi lite mer avundsjuka än vi står ut med. Det är en oerhört fin lägenhet med salong, kök som kan inhysa 13-15 middagsgäster två helkaklade badrum och städhjälp. Dom betalar inte mer än vi, så vi kan bara sammanfatta med att vi dragit lite av en nitlott.. (Nu har vi faktiskt trivts bra där vi bor, men ändå...)

Jag gick hem och la mig vid halv fyratiden, men den andra hälften kom inte hem från efterfesten förrän vid halv sju. Det blev en lugn lördag. Vi studerade hämtpizzakultur och tittade på en halv säsong av Entourage.

Idag var vi på en hästtur i Toscana. Celie hoppade på förslaget direkt i ett försök att stilla hästabstinensen och jag tänkte först följa med som fotograf. Vi var sex stycken sammanlagt som blev upphämtade vid stadsmuren. Vi fick förstaplatsbiljetter till den följande uppvisningen i motorsport och ungefär när hastighetsmätaren nådde 140 på sjuttiosträckan hittade vi säkerhetsbältena.

Rätt som det var var vi framme vid stallet i närheten av Moteriggioni. Efter att jag hade sett världens lugnaste hästar bestämde jag mig för att följa med på ritten som varade i ungefär en timme. I efterhand kan jag säga att det bästa sättet att se Toscana är från hästryggen. Underbart lagom tempo och man slipper prata med amerikanare och annat löst folk. Utsikten var som vanligt vykortslik och timmen gick ovanligt fort. Inte väldigt upphetsande kanske, men Celie fick i alla fall sitta på en häst och klappa lite...

Nu ska vi fortsätta att titta på Entourage, ciao!

giorno settantasette

Här kommer en kort sammanfattning av sjukdomsgången de senaste veckorna. Det hela började med att herrn i huset kände sig lite krasslig, fick en rejäl förkylning och blev allmänt gnällig. Detta var någongång under helgen, månadsskiftet till november. Under måndagen började även jag känna mig lite klen, men mest genom huvudvärk och allmän trötthet. Vi stannade hemma från skolan alla dagar utom onsdag, då vi tillfälligtvis kände oss lite piggare.

Under nästkommande helg började vissa av oss känna sig lite mindre förkyld och snudd på frisk. Jag hade däremot gått åt motsatt håll och tagit över förkylningen, samt lite högre feber. Oscar gick till skolan under hela veckan, förutom tisdagen, medan jag låg hemma och tyckte synd om mig själv. Under onsdagen började även jag känna mig något bättre och detta var även den första feberfria dagen av tio, trots att det kom tillbaka lite på kvällen. I nuläget är vi båda pigga och glada igensen, även om man fortfarande känner av att krafterna har sinat lite under tiden. Räknar med att gå till skolan imorgon, fredag. Skönt att komma igång igen!

Ciao!

giorno settanta (2)

Det bidde ingen pizza, det bidde ravioli istället...

Efter sökande på internet, vandringar på Sienas gator och djupa funderingar från oss båda, har vi nu kommit fram till att det finns inga sjukdomsvänliga pizzerior i Italien. De har inte take away (eller porta via, som det heter här) mer än för enskilda pizzaslicar. Det var alternativ ett, och det finns i stort sett i varje gatuhörn... Alternativ två är att gå in på en pizzeria tillika resturang, sätta sig ner, få in en meny, beställa, osv. Vi var inte sugna på något av det. Vad vi ville ha (lite svårt att säga det här...) var den svenska modellen. En minirestaurang, där ingen egentligen sätter sig och äter, där man kan gå in och beställa sin pizza över disken, betala och ta den med sig. Excisterar ej.

Vad vi trodde skulle bli en enkel, snabb middag blev istället ännu en promenad till il supermercato och köp av färsk ravioli med ricotta och spenat. Dessa serverades med mozzarella och tärnade tomater, samt lite parmesan och nymalen svarpeppar. Ost i överflöd, men det börjar bli ett återkommande koncept, som vi inte planerar ändra på. Det blev inte som vi tänkt oss, men inte fy skam ändå. Nu blir det bokläsning och lite sömn.

Buona notte!

giorno settanta

Ännu en hälsorapport. Jag får väl krypa till korset och erkänna att det nu är jag som är mest klen av oss båda. Det är i stort sett ombytta roller nu, mot början av veckan, då jag mest var allmänt hängig med huvudvärk och Oscar var den med halsont och en riktig förkylning. Nu är det som sagt tvärt om och vi tvingades stanna hemma även idag, inte alls kul.

Något som jag däremot tycker är ganska roligt är den feedback jag fick efter söndagens inlägg.

Först en kommentar från min far:
Du har min fulla sympati Oscar. Jag vet vilken nära-döden-upplevelse det är när en man drabbas av förkylning. Det är ingen lek. Tror aldrig en kvinna kan sätta sig in i hur det är.

Och en liten stund senare fick jag ett mail från min mor:
Stackars dig som lever ihop med en förkyld man. Du vet ju hur pappa brukar vara. Man nästan svimmar av den lidande blicken efter varje nysning och snytning.

Det var allt för den här gången. Nu ska vi snart beställa lite pizza, eftersom ingen av oss orkar laga någon middag. Tack och hej!

giorno sessantanove

Nu har vi börjat repa oss ordentligt här, även om det går lite upp och ner. Vår tjeckiska inneboende tror att vi är döende och bör ta antibiotika och ligga still...

Vi möttes av många nya ansikten i skolan idag, däribland en dansk medicinstuderande som verkar riktigt vettig. Vi diskuterade homeopati och lite annat som är ganska stort i Italien. Sen kom vi osökt in på den afrikanska potatisen. Vad är detta?! (Är det någon som vet som kan skriva en kommentar och förklara, snälla?) Den skulle enligt sydafrikanen vara botande mot allt, likaså vitaminer - dansken såg trött ut.

Nu ska vi läsa lite böcker och kanske fundera lite på julklappar.
Hasta luego

giorni ciquantasette -otto

Familjen på besök II
(Låter som en dålig uppföljare?)

På lördagen gjorde vi en utflykt efter att vi ätit frukost på deras hotell. San Gimignano stod först på turlistan. Efter en liten historialektion av hotellpoirtiern åkte vi iväg till det lilla monster till hyrbil. När man åker igenom Toscana slår det en gång på gång hur vyerna man ser faktiskt ser exakt ut som på alla bilder man sett, om inte bättre. Det blir nästan lite komiskt i efterhand hur bildvackert det är. I och för sig, när man kan sitta över en och en halv timme och bara titta ut från bilen, utan att någon gång tycka att det är långtråkigt? I rest my case.


San Gimignano bjöd på fin innerstad med många torn och vi var tvungna att prova glassen som utsetts till världens bästa flera år i rad, kylan till trots. Och ja, den var bäst. Intensiva smaker som inte hade försötats eller trubbats av. Jag tog tre smaker: Pistache, Gorgonzola och nöt, och choklad. (Vanilj och kaffe till Cellí) Gorgonzola?! Jajamen. Det var en av de bättre glassarna jag smakat faktiskt. Mycket svårt att beskriva, men om jag skulle försöka skulle jag nog säga att det var en lagom söt smak av gorgonzola med lite nötter till, i glassform. Kan tillägga att ingen var missnöjd.

När Far och minsta sonen promenerade upp de 200-något trappstegen i det högsta tornen stod vi andra i lä i solskenet och studerade staden..

Dagens nästa stopp blev Volterra; en ungefär lika stor by/stad/samhälle som också den ligger på en höjd. Vi strosade runt, stannade och åt lite lunch, kikade på en amfiteater i ruiner och värjde oss mot vinden. Mysigt, men inte alls samma sak som Siena; där jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo, en längre period än vi redan gjort...

Moteriggioni var det minsta jag sett som faktiskt har en "piazza centrale". Byn består av ett femtial hus, ett torg och en mur; som inte tar upp någon större plats. Det finns en eller två resturanger och några butiker, men annars inte speciellt mycket mer. Jo, en postlåda finns det också. Och en hemsida! Tydligen gör gårdarna i närheten vin som ska vara lite speciellt. När klockan närmade sig sextiden körde vi hemåt, jag trött efter att ha vallat flocken runt Toscana. Vi hade två timmar på oss att vila och göra oss i ordning innan de tre ur familjen skulle komma på besök för vår egenkomponerade ost- och vinkväll. (Som blev väldigt lyckad.)

Söndagen tillbringades i Siena. Juventus var på besök och det var för vissa en frestelse som inte gick att motstå. Pappa fick alltså sitta på VIPläktaren i brist på andra biljetter. Och jag tror han var ganska nöjd. Innan matchen hann vi med att gå lite i stan och runt fortet, Santa Katarina-kyrkan och äta lunch. Vi har alltså sett ett helt konserverat huvud och ett finger.

När pappa var på fotbollen (jag vet, Jonas, vi borde ha följt med, men vi tar det nästa gång, jag lovar.) satt vi andra en stund på campon i solen och värmen (!) med kaffe och tiramisu. Vi gick lite på stan och skiljdes sedan åt för att åter igen träffas för mat. Enzo.

Enzo är en restaurang i Guide Michelin, och här gjorde det skäl för namnet. Det är nog det bästa jag ätit, (D'Angleterre i köpenhamn i all ära, fortfarande) och jag kommer inte ihåg riktigt alla av de sex rätterna nu faktiskt. Annat än att de var just fantastiska. Först fick vi lite mousserande vin till en traditionell soppa innan vi beställt. Menyn var enorm till innehållet och vissa av oss har ju som sagt lite svårt att bestämma sig. Två och en halv timme senare var vi så mätta och nöjda att vi knappt orkade gå. Besöket förtjänar ett eget inlägg, men eftersom vi kommer att gå dit igen kommer vi kunna skriva en utförlig recension inom kort..

Jag, Celie och August gick en sväng till Bella Vista som tyvärr var stängt, så efter en promenad förbi campon promenerade vi till deras hotell och tog farväl. Efter denna trevliga helg promenerade vi trötta och mätta hem till oss och somnade.

Grazie, ci vediamo a natale!

giorno cinquantacinque-sei

Familj på besök del I
(Något försenat, men här kommer i alla fall första halvan av helgen då föräldrar och bror var här..)

Det var dom det. Från torsdag till söndag var mina föräldrar och min lillebror här och hälsade på oss. Jag misstänker att dom behövde lite semester såhär lite mer än halvvägs till jul - och antagligen ville dom se att vi inte svälter här.

På torsdagskvällen promenerade vi bort till deras hotell som ligger helt motsatt från där vi bor och precis innanför murarna, för att hälsa välkomna och få det som vi "beställt" hemifrån. Det var en på något sätt mal placé att se dom här, i den miljö som vi har gjort vår egen. Efter dom hade gjort sig i ordning på rummet (som var mycket fint faktiskt) promenerade vi genom stan, visade lite översiktligt vad som fanns på vägen hem till oss, och visade sedan lägenheten. Vi bytte om och tog oss sen ut för att äta. Först satte vi oss en stund på campon, tittade på folk, tog en drink och åt lite antipasti. Vi pratade om de italienska vanorna och jämförde med de franska och försökte ge en lite grundläggande bild av vår vardag här. För huvudrätten gick vi till Cecco, där vi numera har vårt stammisbord och vi behöver inte heller reservera för att få plats. I och för sig en separat historia, det skriver vi mer om någon annan gång...

Mycket god mat och en tiramisu senare skildes vi åt för att ses nästa dag efter skolan. Då hade det börjat regna. Vissa hade hål i skon, genom vilket det inte tog lång tid innan vattnet hade hittat in, och det var nästan lika blåsigt som under Kalmarhösten (med motvind vart man än cyklar). Vi lyckades i alla fall ta oss in i "rådhuset" som utgör campons byggnad som hade fresker, tavlor, och väldigt gamla föremål av alla slag.

Vi var enligt oss själva oerhört kulturella dessa dagar. Vi var senare inne i Duomen som förvånade oss igen med sin storlek, och vi led nästan inte alls. Vi promenerade under paraplyer ett tag till och gav till slut upp för att ses senare på en restaurang i närheten av deras hotell.

Maten denna kväll var väldigt regional, och jag tror inte att någon var missnöjd när vi väl lyckats tyda matsedeln. Osteria della Nonna är en mycket mysig liten resturang som både bjuder på en varierad meny i kombination med ett trevligt upplägg. Definitivt värt ett besök.

Efteråt tog vi med oss August till vårt Bella Vista. Ett besök som vi alla uppskattade, och just detta ställe går inte riktigt att förklara hur det ser ut, så jag tänker inte försöka göra det igen. En drink och lite historier blandat med uppdatering hemifrån fick avsluta vår fredagskväll.

Fortsättning följer.

giorno sessantacinque

Jag får väl inleda detta inlägg med en ursäkt, vi har varit väldigt dåliga på att uppdatera bloggen nu på senaste. Det har hänt mycket i veckan, känns det som, så det har helt enkelt inte funnits varken tid eller motivation. Ändring, bättring!

För er, som kanske blir lite oroliga nu över att vi till synes har hoppat över en hel hög med dagar, kan jag lugnande säga att det ska uppdateras. Även bakåt i tiden, från nu sett. Vi har dock ett litet problem där, gällande helgen då Baggarna hälsade på. Detta är en helg som ska beskrivas av herrn i huset, men tyvärr är han i nuläget lite klen. En lätt förkylning skulle jag säga, men ni vet hur det är... Bara de allra räligaste av sjukdomar drabbar den manliga halvan av befolkningen. Jag bor alltså tillsammans med en nästintill döende person och en ofantlig mängd snytpapper.

Dessa snytpapper är faktiskt ett helt kapitel för sig, de borde snart räknas som en extra inneboende. Jag tror att man måste ha levt tillsammans med Oscar en tid för att riktigt förstå det här... Där Oscar är, är (minst) en liten, liten ihopknycklad boll av något som en gång var en pappersnäsduk. Man hittar dem överallt, det är nästan lite fascinerande. Idag fann jag till exemel en under kudden, i sängen..

Menmen, jag ska inte klaga för mycket. Vi har det så trevligt, så. Det får nog bli allt för ikväll, nu blir det bokläsning och lite sömn, Får väl se om jag kan släpa med han, sjukligen, till skolan imorgon.

A domani! Ciao.