giorno trentadue

Dagen börjades med en cappuccino på ett kafé nära skolan där många italienare äter sin frukost, eller bara tar en kaffe på väg till jobbet. Samtidigt som man gör detta läser man tidningen eller pratar med sina kollegor eller baristorna. Kaffet är godare och mindre än halva priset i Sverige - jag tror vi har en ny vana på ingående..

På eftermiddagen satt vi på en bänk på fortet, pluggade och läste bok. På fortet brukar folk promenera, springa eller bara sitta och titta på utsikten. Det är precis lagom lugnt för att man ska kunna sitta där utan att bli störd utav annat än en och annan amerikansk turist. Ett varv på fortets murar är 1,16 kilometer långt, det blir nog några varv där imorgon.

Bouna notte.

Ah, glömde nästan maten! Först en insalata caprese med en egengjord dressing på hemligt recept (kommer inte riktigt ihåg var det var i, alltså..) som sen fick tillskott av en varm bulgursallad med grillad zucchini (uttalas suckini, inget annat).

giorno trentuno

Ny vecka, ny lärare. Roberta fick förmodligen ett lindrigare sammanbrott av Paulines sista dagar, och är inte längre med oss. In gick istället en vital dam i övre femtioårsåldern och tog över kommandot. Nu är tempot ännu lite högre, och vi räknas inte som nybörjare längre utan har avancerat till det andra steget utav de nästan fyra vi kommer att hinna med under tiden här. Läraren (som har ett namn jag inte kan stava till än, återkommer) verkar helt okej, och lektionerna går ännu fortare nu faktiskt..

Otroligt tidigt på morgonen gick vi upp och tänkte ta oss en promenad. Tyvärr stoppades min framfart av nyuppkommna skoskav, så jag gjorde armhävningar och sit-ups medan Celie promenerade. Vi lever som sagt ett oerhört hälsosamt liv. Det enda problemet är att maten vi lagar är alldeles för god. En våg vore bra att ha kanske - men vi har båda ökat markant i styrka så jag tror inte att vi kommer att behöva två säten var på flyget hem..

Bulgur, med kalkon i fransk senapssås

giorno trenta

Söndag betyder sista dagen i frihet. Inte för att skolan är så farlig, men den tillåter inte direkt att man sover till halv elva, vilket var fallet även idag. Kanske inte så lustigt med tanke på tiden för läggdags igår, men ändå. Även denna dag var vädret strålande vackert, cirkus 23 grader i skuggan kan man överleva. Vi bestämde oss därför för att, efter en långfrukost, sätta oss ute i solen och läsa. En svag bris kunde anas, så vi tog det som ett tecken på att vi inte behövde gå ända till parken för att stå ut. Vi satte oss utanför en mindre kyrka vid en liten piazza, där vi suttit ett par gånger innan. För att riktigt joina pensionärsklubben hade vi tagit med oss två dynor från våra köksstolar. Sten är inte barmhärtigt mot små rumpor. Anyway, vi satt där, läste och stekte oss i solen… i ungefär 40 min. Sedan var vi inte bara stekta, utan totalt ugnsbakade. Det var lite varmt och vi förflyttade oss till närmaste bänk i skuggan. Även den belägen vid en kyrka, något som det kryllar av i denna lilla stad.

Resterande del av dagen spenderades med nyttosaker, såsom tvätt och lite lätt städning. Tyvärr behövs det ibland. Eller, ganska ofta om man ska vara helt ärlig… Till kvällen blev det en kulinarisk upplevelse bestående av ostfyllda färsbiffar, tomat- & vitlöksbröd och insalata caprese. Erkänn att ni blir lite lätt avundsjuka...

Lite sådär inom parantes kan jag även tillägga att vi blir inte jätteledsna om någon skriver någon liten kommentar, då och då :) Ciao!

giorno ventinove

Lördagen inleddes med en efterlängtad sovmorgon som varade till halv elvatiden. Man vill ju inte sova bort hela dagen. Något annat som också var en lögn var att säga att vädret var dåligt. Solen strålade och cirka 24 grader i skuggan enligt termometern. Vi packade ner skolböcker, pennor, kortlekar, pistagenötter och vatten och gick efter sedvanlig stor frukost till Piazza del Campo. Att sitta på torget och få lite sol och då samtidigt plugga lite höll i ungefär 10 sekunder. När solen lyser på stenbeläggningen blir Piazza del Campo mer en vid och låg gryta. Som på en obarmhärtig gasspis låg folk och friterades, trots avsaknaden av olivolja. Hur som helst så gick vi mot parken istället. När de trånga stengatorna byttes mot gräs och träd blev det mycket svalare i den dal där parken ligger. Vi gjorde lite av helgens läxor och spelade några omgångar Gin Rummy och ingen vann.

På vägen hem kom vi på att vi hade glömt att äta glass på ätardagen! Åtgärdades. Efter att ha varit överrens en lång stund fastställde vi att glass (gelato alltså) är gott. Och att det borde vara ätardag varje dag… Dagens smaker var kaffe och vanilj för Celiejävel och mina var yoghurt, kaka och choklad.

Vi tog en rask promenad till coop och förlustade oss i ostdisken. Vi har nu mer än fem sorters ostar i kylen! Jag tror att vi kommer att utöka förrådet snart, vi äter alldeles för mycket ost…

Att spela dumma kortspel och gå till coop tar på krafterna, så vi lagade en fantastisk cannelloni för att ladda om inför kvällen. Till den dracks ett pärlande rosévin och till dessert provsmakades alla ostar (ja, med kex). Vi spelade kort och pratade och drack vin fram till klockan halv fyra. Det lär bli lite mer sovmorgon imorgon också.

Bouna notte.

giorno ventotto

Vi har de senaste två veckorna vetat att den här fredagen skulle bli en fin dag. Det är nämligen inte vilken fredag som helst, nej nej… Just denna fredag är Paulines sista dag i vår klass. Äntligen! Ett tag tvekade vi på att vi överhuvudtaget skulle lyckas ta oss hit, någonsin, men det visade sig ju trots allt vara fallet. Nu får vi bara hoppas att de nya studenterna som kommer på måndag i alla fall har någonting innanför pannbenet, som omväxling. Alla i vår klass är inte katastrofalt korkade, som tur är. Idag pratade vi för första gången lite ordentligt med Will, en engelsman på 23 år. Han visade sig vara hur trevlig och rolig som helst, så vi stämde träff på vår stammispub, senare på kvällen.

Eftersom vi hade bestämt oss för att ha ”ätardag” idag, gick vi direkt till bageriet som ligger på vår gata. Där köpte vi cornetti (croissanter) med olika fyllningar och varsin panini med mozzarella och tomat. Allt detta beställde vi helt på italienska, samt lite lätt småprat med kassörskan! Inte helt illa, om jag får säga det själv. Det smakade inte helt illa heller, underbart. Efter detta skrovmål kände vi oss nästan lite tvungna att träna lite. Det blev en joggingrunda samt lite situps, armhävningar och rygglyft.

På kvällen gav vi oss ut på jakt efter pizza, vilket vi kom på att vi ätit alldeles för dåligt av… Det blev ett kärt återbesök av ristorante Due Archi. Där åt vi, precis som förra gången bruschetta al pomodoro till förrätt, enda skillnaden var att vi dela på en portion den här gången. För att vara förrätt är det väldigt mycket och väldigt mättande, men otroligt gott. Efter detta blev det varsin pizza. Oscar beställde pizza Selva – pomodoro, mozzarella e prosciutto crudo – och jag tog pizza Bruco – pomodoro, mozzarella e spinaci, sedan delade vi dem på hälften. Det blev även caffè på maten och utan att ha beställt något fick vi in en flaska likör. Något som smakade som limoncello blandat med sorbetglass, mycket spännande. Allt detta plus en halvliter vino rosso och acqua naturalle gick på 20€. Tillsammans. För oss båda. Vi dricksade lite…

Kvällen, eller natten kanske man ska säga, fortsatte mot Bella Vista Social Pub, där vi hade stämt möte med Will. Han dök upp strax efter oss och där satt vi, drack drinkar och snackade om allt mellan himmel och jord till stängningsdags. Vid halv tre var vi hemma igen efter en mycket lyckad utgång.

Hörs imorgon, efter lite sovmorgon… Ciao!

giorno ventisette

Idag gick vi till parken igen, pluggade, läste bok. Fotograferade lite från där jag satt - blev något bra foto i alla fall...

giorno venticinque

Efter skolan följde vi idag med Julia, en av våra inneboende, till en stor park. Denna park ligger mitt inne i Siena och trots detta har vi inte hittat den på nästan fyra veckor, skickligt. Oerhört mysig och lugn var den i alla fall, så det är nog ett ställe vi kommer besöka många gånger. I en sluttning hade en bonde en inhägnad med några djur som vi pratade lite med. Min favorit blev helt klart åsnan. Tror även att Bagge fick rätt fin kontakt med en av getterna....

giorno ventiquattro

Efter två veckors studier av vår Holländska dam i klassen börjar vi förstå att vi tappade tålamodet redan första veckan. Måndagen för tre veckor sedan när hon, Pauline, först gick in genom dörren trodde vi att hon var betydligt duktigare än vi var – men icke. Visst, man får ha förståelse för att det kan vara svårare att lära efter en viss ålder. Men om man inte försöker kommer man inte att lära sig något, hur ung man än må vara! När vi går igenom läxor, och vi en efter en läser upp svaren, i tur och ordning, så frågar hon vad man sa efter varje gång något sägs. Och efter någon har fått nån grammatisk regel förklarad ordentligt, så har hon inte förstått något vid ett enda tillfälle. Det kanske märks att jag är lite irriterad? Lite irriterad är även vår nya lärare – Roberta. En italienska runt 30 som har ersatt Franco i och med att vi har gått upp en nivå i svårighetsgrad. Först var vi lite förvånade, och skeptiska bara för att hon var ny, men det är ett helt annat tempo på lektionerna nu och vi är inte alls missnöjda. Vi kommer nog att hinna lära oss mer med Roberta än med Franco, eftersom lektionerna är upplagda på ett sätt att alla hinner göra mer och slippa vänta på Pauline. Oj, förlåt, jag menar de som är lite långsammare, såklart.

På kvällen ville två av våra nya inneboende laga mat med oss. Det blev en tomatsåsgryta med scampi och massor av rotsaker. Det blev gott trots det höga antalet kockar, och vi fick höra massor av skrönor från både Sydafrika och Norge. Vi kommer nog att överleva deras sällskap, även om det kan vara något intensivt då och då..

Ciao

giorno ventitre

Snart är helgen slut, igen. Dagen började med att vi vaknade av att någon städade i lägenheten. Det visade sig vara vår landlady, Alessia, som förberedde inför de nya studenternas ankomst. Vi, som tänkte vara lite duktiga och gå en promenad innan frukost, fick agera välkomstkommitté. När vi gick ut genom ytterdörren möttes vi nämligen av Astrid, en mycket pratglad 21-årig norska. Efter första intrycket kan vi väl beskriva henne som glad, trevlig, men som sagt väldigt pratglad. Hemma i Norge studerar hon juridik och tar nu ett sabbatsår, som ska spenderas här i Siena. Vad vi förstår ska hon bo här i lägenheten ända till maj.

När vi kommit tillbaka från vår promenad hade redan nästa person anlänt. Det var Julia, en 18-årig tjej från Sydafrika. Redan efter några få minuter förstod vi att hon och Astrid hade hittat varandra, de pratade i 700 km/h, på engelska. Julia har, precis som vi, tagit ett år ledigt efter studenten och ska bo här fram till december.

Senare på kvällen träffade vi vår tredje inneboende (ja, det här är vår lägenhet). Det är en polska i obestämbar ålder, kallad Magdalena. Inte väldigt social, pratar halvtaskig engelska och är, enligt oss, lite smått underlig. Hon ska bara stanna här i två veckor, så det lär vi väl stå ut med.

Mycket mer än så hände nog inte idag. Hörs imorgon, ciao.

giorno ventidue

Hör och häpna, kära medmänniskor, idag gjorde vi faktiskt något spännande! Vi besökte storstaden Firenze, i vårt hemland även känd som Florens. Vi stapplade ur säng vid halv åtta, med lite lätt värk i ögonlocket, och släpade oss till la fermata di autobus vid nio. Biljetter hade vi köpt redan tidigare i veckan och allt flöt på som planerat. Ditresan tog ganska exakt en timme och tjugo minuter, precis enligt tidtabellen, vilket förvånade oss något med tanke på italienarnas rykte om att aldrig kunna passa tider.

Väl framme vid stationen i Firenze kom vi på att vi inte hade någon karta och att ingen av oss faktiskt hittade i staden. Jag har i och för sig varit där en gång innan, men det var några år sedan nu. Vi löste problemet genom att följa strömmen och i detta fall även floden. Det visade sig senare vara en ganska grov omväg, men vi kom i alla fall dit vi skulle till slut.

För att få det kulturella avklarat började vi med att traska över Ponte Vecchio, den gamla bron, och speja ut över vattnet. Därefter ägnade vi större delen av dagen åt vårt egentliga syfte med utflykten, shoppning. Förmiddagen var ganska fattig även på det området. Det enda som inhandlades var en marinblå tröja till mig, från American Apparel, som hade en hel butik. Det har jag faktiskt aldrig sett tidigare, utan endast hittat märket på internet. Småstadsbo i stora vida världen.

Vid ettiden påbörjades dagens riktiga projekt, att hitta ett oturistigt ställe att äta lunch. Det är lättare sagt en gjort i den staden, kan vi meddela. Efter många nitlotter och ordentligt hungriga magar hittade vi till slut en ristorante med hyfsade priser, stort utbud och helt okej mysfaktor. När vi kom in i Ristorante Vecchia Firenze möttes vi av en sal till hälften full med italienska pensionärer. Vi blev visade av en kypare genom ytterligare tre salar, varav en var snudd på full även den, innan vi kom ut till trädgården. Där såg vi två bord med turister och minst tio bord med italienare mellan femtio och åttio år gamla. Stämningen var trivsam och högljudd. När vi fick in menyn av vår kypare, som för övrigt var närmare de åttio, häpnade vi nästan av förstasidan. Där stod det att man fick en trerättersmeny, där man kunde välja av många olika kombinationer, för 12€. Det tyckte vi var helt okej, men tänkte att då är det säkert bara smakprov av de båda huvudrätterna och sedan en mindre efterrätt. Men nejdå. Primi Piatti bestod av en stor tallrik, till bredden fylld med pasta. För min del Spaghetti al pomodori, medan Oscar åt husets special Penne della Vecchia Firenze. Sedan var vi mätta. Och oerhört nöjda ska jag kanske tillägga, för det var fantastiskt gott. Efter någon minuts vila för våra magar kom Secondi Piatti in. Jag hade beställt Maiale arrosto, fläskstek i skivor, och Oscar Pollo cacciatore, jägarkyckling. Till detta serverades rostade potatis och spenat. Behöver jag tillägga att vi var saliga? Och mätta, i närheten av döende. Till dessert blev det som tur var inget mastigare än en tallrik färsk frukt. Både uppfriskande och gott, efter denna mängd mat. Men vi var oerhört nöjda och kommer definitivt komma tillbaka för fler middagar. Betygsummering: (4,25/5)

Tillbaka till affärsgatorna. Nämnde jag att vi var lite mätta? Tanken på att börja prova kläder var inte helt upphetsande, men vi tog tag i oss själva. Vi kunde ju inte komma hem från Firenze med en ynka liten tröja… Nästa inköp stod herrn i huset för. Det blev en Calvin Kleinskjorta, randig i grått och vitt, mycket snygg. Efter det blev stämningen lite mer hoppfull, nu hade vi kommit igång! Under spaning efter ett café där man kunde få lite espresso, hittade vi en annan trevlig butik där det shoppades lite. Jag inhandlade en långärmad tröja, i svart och vitt, från Fornarina och Oscar köpte en herrsjal, i vitt, grått, svart och orange. Några pengar fattigare tog vi oss vidare till närmaste café, där det blev varsin café macchiato och un gelato med smakerna skogsbär, kaffe och panna cotta. Det var fint, men inte helt genomtänkt av två redan väldigt mätta små människor.

Eftermiddagen började närma sig kväll, när vi hittade en Dieselbutik. Jag inhandlade en skjorta från herravdelningen, vilket gjorde att en av expediterna kollade lite lustigt på mig. Den var oversized, överraskande nog, i färgerna beige, blått och …. Och fruktansvärt mjuk och skön. En blivande favorit i garderoben med andra ord. Sista stoppet innan vi gav oss av mot stationen igen var en Replaybutik, i vilken jag köpte resans första par italienska skor. Ett par relativt klassiska och enkla pumps i svart med skyhöga klackar. Man kan sammanfatta det med ett mums.

Tillbaka på bussen, som avgick 19.50. Vi valde fel. På väg till Firenze hade vi tagit en direktbuss som körde motorväg hela resan, på vägen hem tog vi den som inte ens visste hur en motorväg ser ut. Resan gick i kringelikrokvägar, serentiner, tusentals rondeller och upp och ned för backar, i mörkret. Blä. Efter en timme och fyrtio minuter av illamående, i alla fall från min sida, lyckades vi stappla ut ur dörrarna och gå den korta promenaden hemåt. Nöjda, men mycket trötta.

A domani! Ciao.

giorno ventuno

Sista dagen i skolan för den här veckan – och den sista med Franco, skulle det visa sig – var ganska snabbt avklarad. Vi lekte en förhållandevis avancerad lek idag – Taboo. (Man får ett kort med ett ord som man ska beskriva utan att nämna några ”förbjudna” ord. På tid. För oss lite som pictionary , men utan att rita…)

Fredagen var också sista dagen för Ruth och Frank i lägenheten. Vi hade hunnit bli ganska vana vid deras sällskap i köket, morgon – middag – kväll, och vi har nog inte kunnat önska oss några trevligare ”inneboende”. Vi bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans på kvällen, som avslutning. Vid åttatiden promenerade vi iväg i en sydvästlig riktning mot en restaurang som Ruth besökt tidigare. Hon berättade något om servitören, men inget som vi la någon vikt vid…

I Due Archi

Maten: Vi kommer definitivt komma tillbaka tack vare maten. Vi åt båda bruschetta som antipasti, jag åt grillad scampi och Celie kött. Bruschettan var väl tilltagen och var inte tråkig på något sätt. Enkelt och gott som Italien i helhet. Jag borde inte förväntat mig jättemycket av scampin, men den smakade helt okej men var inte speciellt mycket på något sätt. Köttet var gott. Ruth som åt pizza drog nog det längsta strået; det såg underbart ut! Denna späda figur åt upp allt, så jag antar att hon inte klagade… Gott, inte tillkrånglat och utan att vara simpelt. (3,75/5.)

Miljön: Vi satt på små lutande bord på gatan, vilket passade våra syften perfekt. Inomhus såg trevligt ut, och vi har nog inget speciellt att klaga på. (3,3)

Service: Vi blev inte precis överväldigade av något leende när vi kom; kyparen var tydligen sur över att Ruth hade en pojkvän i Tyskland; så han verkade helt nedstämd och pratade endast med henne när han tog upp beställningen. Men, när vi skulle betala den totala notan på €87, så blev han alldeles till sig och stormade iväg med den. Ruth hade bett om notan av fel person! Han kom tillbaka, då stod det helt plötsligt €67. Vi och Ruth blev lite förvånade och såg förmodligen väldigt frågande ut. ”Räcker det inte? Hade du frågat mig om notan hade du fått det för €40!” Förlåt? Hur som helst så fick vi tre rätter för cirka 150 kronor per person. En olyckligt kär italienare höjde betyget. (4/5) (Vi tar med Ruth nästa gång.)

Menyn: Lagom mycket, stor variation med menyer efter Land eller Vatten. (Inget mittemellan.) Mycket bra prisnivå för att vara så gott. (3,7/5)

Läget: En liten stunds promenad sydväst om campon, inga större turistfällor i närheten och på en ganska lugn gata. Lagom. (3,4/5)

Totalt: 3,63 We’ll be back.

Det var faktiskt nästan lite sorgligt att säga adjö till våra vänner på kvällen sen, men vi bytte mailadresser och nummer; så vi kommer nog att höras i framtiden. (Just nu har jag faktiskt fått mail från Ruth med bilder från hennes två veckor här!)

A presto!

giorno venti

När vi gick till en ny galleria/magasin som vi inte varit på i närheten av stationen funderade vi på mycket sämre bilförare vi skulle bli på tiden här utan att köra bil. Efter en liten stund av eftertänksamhet kom vi fram till att den största risken skulle vara att ta trafikförordningar lite som tips eller rekommendationer. De italienska trafiklösningarna är praktiska, men ibland förmodligen gjorda av någon prao på Verket di Väg. Vi har sett otroligt smala gator med trafikljus på bara ett håll (!) och tvåfiliga vägar som möter och korsar varandra. Trots mystiska gator med eller utan skyltar så tycks italienarna behålla lugnet. Att tuta anses lite fult, och används mest för att hälsa på vänner och familj och det är faktiskt ganska lugnt här. Vår lärare sa att trafiken i Napoli, Firenze och Rom däremot var det raka motsatta. Jag kan alldeles för få svordomar för att köra där…

Imorgon ska vi äta middag med Frank och Ruth för att det är deras sista dag här. Vi börjar förstå att vi kanske inte kan få så mycket bättre inneboende i vad som känns som vår lägenhet nu. Marcus, advokaten från London, gör inget väsen av sig alls. Vi har utbytt några artighetsfraser vid morgon och kväll, men inget mer än så. Alla nöjda, men det vore kanske lite kul att samspråka lite.

Nota bene: Vi har tränat idag: promenad 30 min, 150 situps var och armhävningar tills vi nästan dog. Adesso, faccio la doccia. A dopo!

Dagens middag: Fiskfilé med potatismos, serverat med gröna ärtor.

giorno diciannove

Regn större delen av dagen.
Schema: uppstigning, skola, lunch, städning av lägenheten (välbehövligt, ohja), tripp till internet caféet, mat igen, läxor, kortspel, sova. Inget vidare att tillägga. Ciao.

giorno diciassette

Det går hyfsat bra med träningen och motivationen faktiskt. 250 sit-ups var det ett tag sen jag gjorde senaste gången, men nu blir det ändring. Basta. Siena är för övrigt en fantastisk plats för backträning – bara att gå de 100 meterna till skolan är inte helt utan ansträngning före klockan nio på morgonen. (Se bilden längst upp…)

Efter att Celie fuskat några rundor i Chicago satt vi alla i lägenheten i köket och spelade kort på kvällen. Vi har verkligen två av de trevligaste personerna inneboende nu och det ska faktiskt bli lite tråkigt när de åker nästa helg. Då kommer två tjejer från Polen hit istället. Vi återkommer med många detaljer.

A presto

giorno sedici

Dagens middag: Ostfylld kycklingfilé med rostade rotsaker och gräddsås.

giorno quindici

Lördagen ägnades till att promenera genom centrum och gå in och ut genom i princip varje butik. När vi tillslut blev för hungriga hade jag inhandlat en plånbok och en kortlek! Sedan dess har vi spelat minst 4 rundor finns i sjön och 3 av Chicago varje dag. (Den har motiv från Toscana med bland annat Michelangelos bakdel på knekten, och framdelen som Joker. Bra att använda till svartepetter…) Vi har beklagat oss över hur dåliga disksvamparna är nästan konstant sedan vi kom hit – men nu hände det. I en ”allt-för-99-cent”-butik hittade vi diskborstar! Hösten är räddad. Att diska kommer några dagar framöver vara förknippat med total lycka.

Vi fick syn på några av åsnorna som skulle tävla på kvällen i någon sorts kapplöpning. Det blev lite hyfsade bilder mitt i uppståndelsen ändå.

På kvällen gick vi ut på en promenad, jag stoppade kortleken i innerfickan och vi hamnade utanför katedralen där vi satt på hörntrapporna en timme. Titta på folk och spela finns i sjön är en ganska lugnande sysselsättning. Vi hade hört att det skulle vara någon sorts festival på Campon med musik och allmänt uppträdande: på scenen står en kvinna och reciterar Dante i två och en halv timme. Efter en kvarts väntan på att något skulle hända, hände ingenting och vi promenerade hem igen. Och jo, ett hundratal personer kan ha fel.

Dagens mat: Linguini med lövbiffstrimlor och fransk senapssås.

giorno quattordici

Ännu en vecka som flugit förbi och ännu en gång är det välbehövligt med en helg för att vila upp sig. Även denna fredag firade vi genom att gå ut och äta på restaurang. Efter betydligt mindre velade än förra gången (med andra ord bestämde jag mer eller mindre vart vi skulle gå…), hamnade vi på Il Sasso. Det visade sig vara ett mysigt litet ställe av det något finare slaget, med trevlig personal och en vinkällare to die for. Dagens måltid blev, för oss båda, en slags extra bred tagliatelle med ragu av vildhare. Till detta beställde vi in några ärtor, som visade sig var kikärtor… Spännande kombination, men det fungerade alldeles utmärkt tillsammans. Vinet som vi blev rekommenderade var en fruktig Chianti Classico från -06.

Il Sasso, Via dei Rossi

Maten: Enkel, men hade ändå det lilla extra. Maten serverades tillsammans med något som såg ut som en damsugarpåse, men visade sig innehålla bröd. Även salt, en gigantisk pepparkvarn och en flaska extra virgine olio d'olivo ställdes fram, vilket alltid uppskattas. Vi spanade in några köttbitar som övriga gäster beställde in och de såg helt sagolika ut. Kanske något att prova på nästa gång? (4/5)

Miljön: Vita dukar och mysig inredning. Litet minus för att det inte fanns någon uteservering. Rummet vi satt i höll bara fyra bord, varav tre av dem var avsedda för två personer. Senare upptäckte vi att det fanns en större restaurangdel på den nedre våningen, där väggarna var beklädda av vinställ. Hög mysfaktor. (4/5)

Service: Trevliga och professionella servitörer, mycket uppmärksamma. Tog eventuellt sig själva på lite för stort allvar. Anammade vår blandning av italienska och engelska vid beställningen, utan en min. (4/5)

Menyn: Vi fick in två menyer var, en vanlig och en speciell pizzameny. Även en hel bok, som skulle föreställa vinlista. Trevligt upplagt med alla maträtter på italienska, men även skrivet i kursiv stil och litet typsnitt förklaringar på engelska. Diskret, men ändå mycket praktiskt. (4/5)

Läget: Ett kvarter från vår lägenhet. Första tvärgatan, endast några få meter från Banchi di Sopra, huvudgatan i Siena. Lite för nära turiststråket för att ge något högre betyg. Kan även vara av den anledningen som det var lika många turister som italienare där. (3/5)

Totalt: (3.8/5) Mysig restaurang som vi definitivt lär återvända till. Är sugen på en av de där köttbitarna…

Efter vårt restaurangbesök gick vi till Bella Vista Social Pub, där vi träffade ett gäng med tyskar, på åtta personer, som vi satt och pratade med resterande del av kvällen. Två av dem var våra rumskamrater, vilket kanske förklarar en del. Dagens drinkar var: Gin&Tonic, Gin&Lemon, Cuba Libre & ännu en G&T. Precis lika underbart som förra gången!

giorno tredici

Skolveckan börjar än en gång närma sig sitt slut. Det är helt galet vad fort tiden går här! Så, vad har hänt idag? Hm… Inte mycket egentligen. Efter skolan tog vi en promenad till Coop och storhandlade lite. Fyra fullproppade kassar fick följa med oss hem, varav den första fick ett hål i botten redan vid affärens parkering, yey. Resten klarade sig faktiskt ändå hem. I alla fall tills vi kom till vår port, då gick båda handtagen av på den tyngsta av kassarna. Rätt bra timing ändå, måste jag säga. Vi köpte med oss en stekpanna hem, eftersom den enda med lite storlek på var helt bucklig och repig. Vi anar att någon har fått en fin bula i huvudet, vid ett tillfälle eller flera…

Resterande tid spenderades med en tur till internetcaféet, där den glada mannen som jobbar där verkar känna igen oss, vid det här laget. Han ser i alla fall ännu gladare ut när vi buongiorno:ar honom. Inte visste jag att det var så givande att jobba på ett sådant ställe, men visst, varför inte? Efter lite uträttade ärenden på internettet var det dags för mat, för ovanlighetens skull. Mat har blivit något av det viktigaste i våra liv för tillfället och det är faktiskt ganska roligt att pyssla med. Dagens middag bestod av gnocchi patate serverat med en pestosås, färska tomater och lite hyvlad parmesan. Till dessert hade vi inhandlat några olika sorters ostar som vi åt med olivkex och till det dracks en Chianti, Toscanas eget vin. Ostarna vi knaprade på var en pecorino fresco från Siena, en något hårdare och starkare variant som tydligen innehöll grappa, vår parmesan och slutligen en enkel edamer, som i vanliga fall tjänar som frukostost. Det var inte helt fel, kan jag lova.

När vi hade ätit alldeles för mycket ost och av den anledningen knappt kunde röra oss, kom vi på att vi hade lite läxa att göra till dagen efter. TJOHOO! Två övningar med prepositioner, efter nästan en hel flaska vin… Hm, vi kan medge att det gick sådär. Jag tror knappt att vi hade hälften rätt, men det var ganska roande!

Hörs imorgon! Ciao.

giorno dodici

En ganska händelselös dag, men vi kan i alla fall bjuda på dagens två italienska meningar:

• Vado dall'orologiao e dal gioielliere vicino all'aiuola e al ciliegio.
  
  
• Trentatre trentini entrarono a Trento tutti e trentatre trotterellando.
  

Uttala det om ni kan!

Dagens middag: Hemgjord pizza med pomodoro, mozzarella, prociutto e ruccola. Och just det, kronärtskocka också =)

giorno undici

En trött dag, en tisdag som fick en ovanligt bra vändning. Vi slappade mest, gjorde lite italienska och var inte speciellt sugna på något och planerade att sova tidigt. På väg hem från internetcaféet mötte vi de tre andra i lägenheten på Banchi di Sopra, huvudgatan och de undrade om vi skulle följa med ut en sväng till ett ställe som tyskan hade fått ett tips om. Nja, vi var inte speciellt sugna men vi följde med ändå. Det visade sig vara ett riktigt bra val. Bella Vista Social Pub låg en liten bit söder om Campon och på cirka 10 minuters gångavstånd från lägenheten. Jag har aldrig sett något liknande. Puben är inredd helt i Jamaikansk stil och väggarna är täckta av urklipp ur gamla tidningar från Havanna, affischer och ramar. Det är inte speciellt stort och har en bar och en extra lounge. Vi blev kära. Först när vi steg in hälsades vi välkomna av Ultime, hunden som bor där, och av vissa sägs vara ägaren till hela stället. En liten kortbenad vit sak som sedan slog sig ner på golvet vid oss och höll oss sällskap när han inte stod vid ingången och kikade ut på de som gick förbi. Folket som satt i några fåtöljer satt mest och gjorde som vi, tittade upp i taket och läste på delvis övertäckta affischer från äldre tider, eller på en tv från 50-talet som stod på den fruktansvärt genuina bardisken. Jag återkommer med många bilder någon dag, det går verkligen inte att beskriva hur det ser ut med bara ord, eller stämningen med bilder. Vårt absoluta favoritställe, och jag antar att vi kommer att bekanta oss ordentligt med hunden i höst. Deras Cuba Libre var perfekt i kombination med den romtunna vi hade som bord. Celie hälsar att deras G&T var belissima förresten. Jag återkommer med bilder!

Over and out.

giorno dieci

Back to school, eller la scuola kanske jag ska säga. Gårkvällen spenderades som sagt på en bar, tillsammans med en av de nya studenterna, Saskia, vilket medför viss trötthet idag. Kan lugna alla oroliga föräldrar med att det var en väldigt lugn och städad tillställning, eftersom vi var ganska sömniga redan då. Så, vad står på dagens schema? Lära känna de nya lite bättre, eventuellt, promenera runt lite i Siena, sitta ute på en kyrktrappa vid en liten piazza och plugga italienska och till kvällen väntar Spaghetti Carbonara.

Ja, det är nog dagen i korthet. Mycket mer än så finns nog inte att skriva… Eller jo, vänta! Vi har fått tillökning i vår klass, på Leonardo. Tre damer i 50-60-årsåldern, en schweiziska, en kanadensare och en svenska från Hudiksvall (glada Hudrik). De två förstnämnda kan man inte klaga på, de är otroligt positiva och söta. Italienska med fransk brytning är något alldeles extra, kan jag lova. Men svenskan… Hm, hur ska man förklara det här på ett smidigt sätt? Hon är ganska.. ehm.. jaaaa… (Okej, jag ger upp, jag är inte smidig)… Hon är otroligt korkad, tråkig, irriterande och ser ut som den gråaste och hemskaste svenska turist du kan tänka dig. Jaja, jag är elak, men det är faktiskt sant. Och just det, hon heter Inga. Bara för att representera vårt land lite extra. Till och med vår italiensklärare, Franco, börjar tröttna på henne ganska allvarligt. Skönt att hon bara stannar veckan ut! Puh, nu är jag färdig. Inte visste jag att blogg kunde fungera som terapi…

Vi hörs imorgon, pigga och utvilade. Ciao!

giorno nove

Efter en lång frukost tog vi oss ut på en löprunda tillika upptäcktsfärd i södra delarna av Siena. Något pinsamt att vi på 8 dagar inte sett Duomen än, detta skulle åtgärdas och några restauranger skulle spanas in under vägen. Duomen var helt okej stor och storslagen i en blandning av modernt och plottrigt. Vi lär se den några gånger till under de kommande månaderna, tänkte vi och sprang vidare.

Signora Colombini hade gett oss ett litet uppdrag att ta hand om de nya inneboendena som skulle dyka upp på kvällen. Happ, kan inte vara speciellt svårt. Och nej det var det inte heller. En smått överdrivet social tyska på 26 år anlände först och drog genast in oss i konversation medan vi fortfarande formulerade artighetsfraser på italienska, innan vi gav oss och fortsatte att friska upp vårt vardagstal på engelska. En timme senare kom en holländare vid femtiotvå och namn Frank. En mycket sympatisk människa! Jobbar på något sorts kommunkontor i en stad som jag varken kan uttala eller stava, mellan Amsterdam och havet. Efter ytterligare en timme kom Ruth, av mycket svårbestämd ålder. (Gissningar på allt från 30-50) En trevlig dam som vi absolut inte kommer att kunna störa oss på.

På kvällen efter att ha spelat ett bäverkortspel med tyskan gick vi tre ut och kikade på Campon och satte oss på en uteservering en liten bit därifrån och pratade om vad vi egentligen visste om Tyskland, vilka fördomar man har och ombytt. Tydligen är Astrid Lindgren väldigt stor i tyskland, och alla idylliska världar som avbildas i hennes sagor blir tydligen en idoliserad verklighet hos tyska barn – och är tydligen en av anledningarna till att det strömmar så många tyskar till Sverige sommartid. För att hitta ett ställe som är så likt Bullerbyn som möjligt, det eller Pettsons stuga.

Skola imorgon, en ny vecka av lärande och fruktansvärt mycket nytt att ta in, men vi ser fram emot det.

Ciao.

giorno otto

Första helgdagen. Ah, det betyder lite välförtjänt ledighet. Dagen börjar med sovmorgon, en högoddsare right? Denna följd av långfrukost, lite shoppning på Coop, lättare träning hemma i lägenheten och allmän städning. Också det välbehövligt… Imorgon kommer tre nya studenter, så vi får väl försöka visa lägenheten i dess bästa möjliga skick. Vi får väl se hur det går, spännande är det om inte annat.

Det var väl egentligen vad som har hänt under dagen. Just det ! Vi köpte en kruka basilico fresco och en liten planta med peperocini, så nu kan man nästan säga att vi har växter hemma. De luktar fantastiskt kan jag avslöja…

Dagens middag: Rökt lax, serverad med linguini-pasta, gröna ärtor och en vitvinssås. Fint.

Spontandans i köket.

giorno sette

I kväll gick vi ut för att leta upp något mysigt ställe att äta på. Jag hade som vanligt svårt att bestämma mig för vad som såg bäst ut (Celie nämner nåt om hopplös ungefär här) men vi hittade (Celie säger något om äntligen, suck, här) ett trevligt ställe på ett torg bara en minut ifrån Piazza del Campo och fem minuter hemifrån. Inte för att vi bara äter här, men vi båda tycker om mat och om möjligt ännu mer att tycka till om saker och ting – så här kommer en liten recension av gårdagens sena middag:

Renzo, Piazza Independenza.

Maten: Pizza con prosciutto crudo, mozzarella e pomodori, min kalvscallopine med rostad potatis och lite insalate carprese till antipasti. Pizzan var så bra man kan förvänta sig och överraskade kanske till och med lite (!). Scallopinen var precis lagom smaksatt men smaken matchades inte riktigt av uppläggningen. Inte heller förrätten såg ut att vara tillagad med överdrivet mycket kärlek. Maten var god, men räcker endast till en trea på den femgradiga skalan, där vi är ganska hårda och två motsvarar ”med tvekan godkänt”. (3/5)

Miljön: Hur bra miljön än är, kan plastbord aldrig berättiga till ett betyg högre än tre på skalan. Mysigt om man är två, men annars inte något speciellt utan lämpar sig för enklare italienska middagar. (2/5)

Service: Vi höll på att bli utstädade innan vi ville gå vid stängning, maten kom snabbt men inte med ett leende. Tur att vi inte efterfrågade extrem trevlighet igår. (3/5)

Menyn: Bjöd på ett brett urval av klassiska italienska rätter både från charken och också grillen. Skriven på Italienska, franska och engelska – men på ett diskret sätt. (3/5)

Läget: Piazza Indepenza ligger perfekt lite utanför de största promenadgatorna men ändå väldigt nära Campon. Den sporadiska trafiken drar ner betyget från en stark fyra till en slät fyra. (4/5)

Totalt: 3/5. Vi kommer nog att återvända för enklare middagar med god mat och utan pretentioner.

På vägen hem stannade vi till vid en gelateria – vi hade inte ätit nån glass förrän nu, faktiskt! – och gick sen och satte oss på Campon och tittade på människor. Fredagkväll, mycket folk som satt i stora sällskap med lite vin och mat och samtalade och ett stort sorl låg över hela sluttningen. Något som vi kom fram till aldrig skulle kunna inträffa i Sverige, och varför vi älskar Siena och Italien. Musik hördes från vårt håll och vi gick ditåt för att se vad det kunde vara. Mitt på ett torg står kanske femtio – sextio bord uppställda med mat och massor av människor av alla åldrar. Ett DJ-bås längst fram på torget där det står lite folk och skriker/sjunger i en mikrofon till tillhörande hög populärmusik. I Sverige hade folk snällt suttit kvar på sina platser – om en sådan tillställning ens hade ägt rum – men inte här. Folk stod på sina stolar, på borden, på torget och på gatorna och dansade och hade hur kul som helst! Vi förstod senare att festen var någon sorts efterdyning av Palion, och att det var ett av stadens områden som hade fest. Några detaljer är vi inte säkra på, men klart var att det var en mycket livad tillställning för alla åldrar. Vi stod kvar och kikade ett tag och förundrades över den italienska folkligheten och hur detta aldrig skulle kunna hända i Sverige.

’Sera.

giorno sette

Så var en hel skolvecka till ända. Med risk för att upprepa mig, vi har lärt oss massor! Tänkte visa ett litet prov på våra kunskaper hittills, vi skrev nämligen en saga på lektionen. Den actionspäckade historien, som skrevs enligt bilder vi fick se, lät såhär:

Oggi è il compleanno di Maria. Lei a dodici anni. La bambina mette il vestito e si veste. Il padre della bambina compra una bottiglia di vino. La madre di Maria prepara la torta per sue figlia, per la sera. Il nonno e la nonna della bambina arrivano a casa alle tre. La sera, alle cinque, i genetori e e i nonni cantano per Maria, mangiano la torta e bevano il vino. La bambina apre il regalo. Lei è contenta. I suoi nonni vano a casa e loro salutano la nipote.

Idag är det Marias födelsedag. Hon är tolv år. Barnet tar en klänning och klär på sig den. Barnets pappa köper en flaska vin. Marias mamma förbereder tårtan till sin dotter, till kvällen. Morfadern och mormodern till barnet anländer till huset vid tre. På kvällen, vid fem, sjunger föräldrarna och morföräldrarna för Maria, de äter tårtan och dricker vinet. Barnet öppnar presenten. Hon är glad. Hennes morföräldrar åker hem och vinkar till sitt barnbarn.

Ja okej, det är en ganska meningslös saga, men dock. Vi kändes oss oerhört duktiga efteråt. Nu blir det lunch bestående av fullkornspasta (i en relativt spännande form), med pesto, tomat och mozzarella. Hm, man kan inte få något allvarligt syndrom av att äta föör mycket pasta? Pastafierad? I så fall ligger vi nog i farozonen, men gott är det!